Har inte fått så mycket info mer om min "mamma" så jag har inget mer att säga där.

Men andra saker händer i mitt liv som jag känner att jag måste börja få ur mig. Saker som både tynger mig och som glädjen mig.

Men får ta de imorgon! Då vet jag mer!

så himlans nervös.
Tankar snurrar och känslor där med!
Blir rädd samtidigt massa glädje.
Hur ska detta gå?
Finns hon på den adressen?
Hur kommer hon reagera?

Har börjat knepa på brevet mer. Kommit på att en sak kan ju vara att berätta lite hur det är och att allt är bra.
Eller vad säger ni?
Jag har bestämt att jag inte vill ställa frågor som varför och sånt.
Det kanske kan ske naturligt, eller hoppas jag på för mycket?
Vad ska man skriva? Vad skulle hon möjligen vilja veta?





Nu till nått helt annat
Min mage har fuckat ur totalt, jag göra dumma saker som är så korkade, varför sätter jag mig i en sådan sits som är helt inte jag alls??
Jag ljög för en som är en bra kollega, varför ens göra de? Varför en göra nått så dumt?
Alltså jag vet att mina ögon är sjukt grusiga och igen immade, har gråtit endel. Har massa känslor i kroppen och massa tankar om allt som kommer ske för mig.

Men det är ingen ursäkt egentligen för handlingar man kan kontrollera. Saker man egentligen vet vad man gör, men varför låter man det ske? Man vet att man gör fel, så otroligt fel men endå gör man det? Så fel
!

Blir besviken på mig själv idag. Det är tillåtet

nu har jag äntligen hittat papprena så jag kan skicka vidare namnen som ska letas upp.
Är rätt spänd faktiskt.
Kommer gå på nålar. Hoppas de hittar nått :)

är så taggad för att få åka hem från semester och kolla om jag kan hitta mitt livs viktiga papper som kan hjälpa mig.


Jag kanske ska börja såhär
mitt namn är Beatriz - född 86 och bor i en lite by i detta avlånga land som heter Sverige. Hahaha
Kom hit när jag var 1månad och 29 dagar från Sydamerika och landet Chile.
Jag är alltså adopterad.

Jag har länge vetat om att jag inte ser ut som alla andra (sen 4års åldern), att jag har märkt hår och bruna ögon och lite mörkar hudfärg när solen tar på kroppen.

Men nu efter många år har jag träffat en person som kan hjälpa mig hitta min "mamma" i Chile. Jag är så exalterad och nervös.
Men samtidigt så behövs de, jag vill veta om hon lever och finns - vad som kan vänta är så spännande.

Så tänkte blogga om detta i den mån och info jag klarar.

Häng med!